5 November
Tror att jag har pms som spökar. Men det här har varit en jobbig vecka. I morgon är det en vecka sedan jag fick veta att han ska åka. Det kanske låter på mig som att dehär är världens minsta grej. När jag berättar att han ska åka iväg och folk frågar "vad säger du om det då?" så svarar jag som jag känner. Att jag stöttar honom till 110% i dehär, men deklart att det kommer bli tufft. Det kanske låter som om det inte är någonting jag funderar på. Som om det inte alls väger speciellt tungt. Men det gör det.
Tungt som fan väger det.
Han har varit borta på övning sen i måndags, och det enda jag kan tänka på är honom. Han får mig liksom ur balans. När han är hemma är det på ett bra sätt. Han är mitt lugn. Min trygghet. Det allra bästa jag vet.
Men nu när han är borta är det inte så riktigt. Självklart är han fortfarande det. Men jag funderar såååå mycket på allt dehär. Och då är det ändå nästan 10 månader kvar tills han ska åka. Mycket kan hända på 10 månader.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera. Så sjukt mycket snurrar i mitt huvud. Just nu vill jag bara att han ska komma hem. Så att jag kan känna hans doft. Hans hud. Höra hans röst. Krypa in i hans famn. Det är verkligen precis, exakt vad jag vill just nu. Gömma mig i hans trygga armar. Men då slår det mig som nästan ett slag i magen, att han kommer inte komma hem än på en vecka.
Det gör så mycket att jag ser att han är online på facebook men att han inte svarar mig. Inte på sms eller på messenger. Men nu ska jag sluta skriva. Ge utrymme för att han ska höra av sig när han hinner/orkar/vill.
Jag ska försöka att inte höra av mig under hela morgondagen. Det kommer bli svårt. Men jag vet att jag kan klara det om jag bara ger mig fan på det lite. Det är ju svårt för honom att sakna mig om jag hör av mig mycket också. Jag försöker att tänka så.
Men samtidigt, om det är jobbigt att han ska vara borta i 11 dygn nu, hur kommer det inte att bli när jag vet att jag inte kommer få se honom på flera månader?
Jag försöker hitta lite tröst i olika bloggar som andra har skrivit när deras respektive är på utlandstjänst. Men det är en klen trötst nu. Just ikväll känns allt skit. Så jävla skit. Tror det är trötthet i kombination med ensamhet och PMS. Men ändå. Jag skulle verkligen inte vilja något hellre än att bara krypa ner intill honom ikväll. Fy faan vad det kommer bli jobbigt när han åker.
Jag vet, det är så lååångt kvar tills han faktiskt åker. Men jag har inte hunnit smälta det än. Det håller på o sjunker in. Men det tar lite tid. En vecka har det ju nästan tagit, och då kommer jag nog behöva några dagar till.
Hur förbereder man sig ens inför någonting sånthär? Ensamheten. Längtan. Saknaden. Oron. Hur förbereder man sig?
Min plan är att försöka hålla många bollar i luften nästa höst. Att ha så mycket att göra att jag inte riktigt hinner tänka efter. Det vore nog det allra bästa. Eftersom jag har ärvt gubblar-genen.
Jag vill inte sitta o tänka efter en massa. Gräva ner mig i mina egna tankar över min ensamhet. Då komemr jag att gå sönder. Så jag ska försöka aktivera mig så mycket jag verkligen bara kan.
Jag hoppas att mina vänner kommer att stå ut med mig. När jag blir ensam och när jag längtar för mycket. När allt bara känns skit och piss. Att dom kommer finnas där för mig. Och att dom kommer orka göra det i sex månader. Jag vet att det kommer bli kämpigt, men mina vänner är ju det närmsta jag har. Efter C såklart.
Jag vill ju liksom bygga en framtid med honom. Min plan är att flytta hemifrån under nästa år. Hade ju mer än gärna såklart flyttat ihop med min älskade. Men eftersom han kommer åka iväg så känner ju inte det som ett alternativ förrän han isåfall kommer hem. Då snackar vi alltså ännu ett år. Innan vi kan börja leva tillsammans. Bygga en vardag ihop. Det är ju verkligen precis det jag vill. Jag är så jävla redo för det! Men resurserna finns inte. Eller mina resurser. Jag har inte ekonomisk trygghet nog till att flytta hemifrån än. Sen kanske det är liiite tidigt än. Det är ju bara snart ett år sen vi träffades första gången. 27 November är det ett år sen.
3 December är det ett år sedan vi tog första fikan. Helt sjukt hur fort dehär året har gått.
Och jag blir fortfarande bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Jag blir fortfarande pirrig när jag ska träffa honom när vi har varit ifrån varandra några dagar. Jag försöker fortfarande göra mig fin för honom och jag vill fortfarande att hans ögon ska vila på bara mig.
Jag är så sanslöst förälskad i den här killen. Han har verkligen rubbat hela min tillvaro. På ett bra sätt.
Jag har aldrig varit såhär säker förut. Det är honom jag vill dela mitt liv med.
Dehär blev ett helt sjutk långt inlägg. Och klockan är mitt i natten ser jag nu. Men jag behövde dehär. Att få ventilera lite. Pusta ut för att kunna somna ikväll utan tårfyllda ögon. Idag är en kass dag. Men i morgon ska det bli bättre.
Han har varit borta på övning sen i måndags, och det enda jag kan tänka på är honom. Han får mig liksom ur balans. När han är hemma är det på ett bra sätt. Han är mitt lugn. Min trygghet. Det allra bästa jag vet.
Men nu när han är borta är det inte så riktigt. Självklart är han fortfarande det. Men jag funderar såååå mycket på allt dehär. Och då är det ändå nästan 10 månader kvar tills han ska åka. Mycket kan hända på 10 månader.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera. Så sjukt mycket snurrar i mitt huvud. Just nu vill jag bara att han ska komma hem. Så att jag kan känna hans doft. Hans hud. Höra hans röst. Krypa in i hans famn. Det är verkligen precis, exakt vad jag vill just nu. Gömma mig i hans trygga armar. Men då slår det mig som nästan ett slag i magen, att han kommer inte komma hem än på en vecka.
Det gör så mycket att jag ser att han är online på facebook men att han inte svarar mig. Inte på sms eller på messenger. Men nu ska jag sluta skriva. Ge utrymme för att han ska höra av sig när han hinner/orkar/vill.
Jag ska försöka att inte höra av mig under hela morgondagen. Det kommer bli svårt. Men jag vet att jag kan klara det om jag bara ger mig fan på det lite. Det är ju svårt för honom att sakna mig om jag hör av mig mycket också. Jag försöker att tänka så.
Men samtidigt, om det är jobbigt att han ska vara borta i 11 dygn nu, hur kommer det inte att bli när jag vet att jag inte kommer få se honom på flera månader?
Jag försöker hitta lite tröst i olika bloggar som andra har skrivit när deras respektive är på utlandstjänst. Men det är en klen trötst nu. Just ikväll känns allt skit. Så jävla skit. Tror det är trötthet i kombination med ensamhet och PMS. Men ändå. Jag skulle verkligen inte vilja något hellre än att bara krypa ner intill honom ikväll. Fy faan vad det kommer bli jobbigt när han åker.
Jag vet, det är så lååångt kvar tills han faktiskt åker. Men jag har inte hunnit smälta det än. Det håller på o sjunker in. Men det tar lite tid. En vecka har det ju nästan tagit, och då kommer jag nog behöva några dagar till.
Hur förbereder man sig ens inför någonting sånthär? Ensamheten. Längtan. Saknaden. Oron. Hur förbereder man sig?
Min plan är att försöka hålla många bollar i luften nästa höst. Att ha så mycket att göra att jag inte riktigt hinner tänka efter. Det vore nog det allra bästa. Eftersom jag har ärvt gubblar-genen.
Jag vill inte sitta o tänka efter en massa. Gräva ner mig i mina egna tankar över min ensamhet. Då komemr jag att gå sönder. Så jag ska försöka aktivera mig så mycket jag verkligen bara kan.
Jag hoppas att mina vänner kommer att stå ut med mig. När jag blir ensam och när jag längtar för mycket. När allt bara känns skit och piss. Att dom kommer finnas där för mig. Och att dom kommer orka göra det i sex månader. Jag vet att det kommer bli kämpigt, men mina vänner är ju det närmsta jag har. Efter C såklart.
Jag vill ju liksom bygga en framtid med honom. Min plan är att flytta hemifrån under nästa år. Hade ju mer än gärna såklart flyttat ihop med min älskade. Men eftersom han kommer åka iväg så känner ju inte det som ett alternativ förrän han isåfall kommer hem. Då snackar vi alltså ännu ett år. Innan vi kan börja leva tillsammans. Bygga en vardag ihop. Det är ju verkligen precis det jag vill. Jag är så jävla redo för det! Men resurserna finns inte. Eller mina resurser. Jag har inte ekonomisk trygghet nog till att flytta hemifrån än. Sen kanske det är liiite tidigt än. Det är ju bara snart ett år sen vi träffades första gången. 27 November är det ett år sen.
3 December är det ett år sedan vi tog första fikan. Helt sjukt hur fort dehär året har gått.
Och jag blir fortfarande bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Jag blir fortfarande pirrig när jag ska träffa honom när vi har varit ifrån varandra några dagar. Jag försöker fortfarande göra mig fin för honom och jag vill fortfarande att hans ögon ska vila på bara mig.
Jag är så sanslöst förälskad i den här killen. Han har verkligen rubbat hela min tillvaro. På ett bra sätt.
Jag har aldrig varit såhär säker förut. Det är honom jag vill dela mitt liv med.
Dehär blev ett helt sjutk långt inlägg. Och klockan är mitt i natten ser jag nu. Men jag behövde dehär. Att få ventilera lite. Pusta ut för att kunna somna ikväll utan tårfyllda ögon. Idag är en kass dag. Men i morgon ska det bli bättre.
Kommentarer
Trackback
