Julia Andersson

3 år. Shit i helvete tänker jag. På ett bra sätt. 

När vi träffades trodde jag inte för fem ören att det var något speciellt och framförallt inte att de skulle hålla i närheten såhär länge. 

Men allt har vuxit och du har kommit mig närmare än någon annan. Vi har vuxit - tillsammans. 

Du har hållit mig i handen. I famnen. Genom allt. Du har burit mig när jag själv inte har orkat. 

För ungefär ett år sen rasade i stortsett hela min värld. Men då fanns du där. I en veckas tid lämnade du inte min sida mer än när jag gick på toaletten eller du åkte hem för att byta kläder. Jag vet inte ens hur jag ska kunna börja beskriva den tacksamhet jag känner och hur mycket det betyder.

Eller hur mycket du betyder. 

Vi kanske inte alltid kommer överens, men vem gör det? Huvudsaken är att vi löser det. Vi tar oss igenom det. Vi har tagit oss igenom allt. Tillsammans. 

Du är min bästa vän. Min allra bästa vän. Den enda som har sett mig när jag är som värst, och som bäst. Vi kan fördriva timmar genom att bara ligga och prata. Om allt och inget. Skratta, tills vi har magkramper och gråter. Bli så djupa att vi tappar bort våran existens i det hela. 

Du snurrar min jord. Lyser upp min dag. Ger mig fjärilar i magen. Fortfarande. Och det växer. Varje dag. 

Som du skrev tidigare idag, dethär är bara början. 

Jag älskar dig, av hela mitt hjärta!