Julia Andersson

Nu tänkte jag göra en punktlista med olika stora händelser under det här året. Både bra och dåligt. 

• I Januari började året tufft för mig med att min farmor gick bort. För mig är det den jobbigaste händelsen på hur länge som helst. Jag trodde att min värld skulle gå under. Jag grät nästan hela tiden. Kunde knappt sova, och ville inte vara ensam. I en veckas tid bodde Zandra hemma hos mig för att jag inte klarade av att vara ensam. Min farmor var den vuxna som stod mig närmast. Som jag kunde prata med om allt. Som jag ringde till om det var någonting jag behövde hjälp med, eller om jag hade gjort någonting dumt. Hon tog hand om oss när ingen annan gjorde det. Jag kommer alltid vara så otroligt tacksam för allt hon har gjort för mig. Än idag är det ett stort tomrum i mig. Det gör ont så fort jag vidrör det, och utan att överdriva så går det inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Ofta flera gånger om dagen. Jag saknar henne varje dag. 
  
  
• I Februari firade jag och Zandra två år tillsammans. Två hela år. Genom bra och dåliga stunder. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle bli kär i en tjej. Ännu mindre att det skulle hålla i sig. Jag är så glad att hon finns i mitt liv. Att hon vill vara med just mig. Hon är min allra bästa vän. Min stora kärlek. Den som ser mig i mitt allra värsta och mitt allra bästa jag, och ändå stannar kvar. Den som ställer upp för mig om jag behöver. Den som finns och kramar mig när det är jobbigt. Den som har världens bästa halsgrop att smyga in i. Min fina, fina flickvän! Åh vad jag älskar henne! 
  
  
• I slutet av Maj hade jag och min klass våran slutproduktion. I stort sett hela reptiden kändes det som att det aldrig skulle bli av. Som om det inte fanns några föreställningar. Men när jag verkligen insåg att det kommer sitta hur många personer som helst i en publik och vi ska prestera allt vi har lärt oss, då smög paniken på. Jag hade så mycket ångest inför att stå på scenen. Inför en publik. Jag hade svårt att sova länge och magkatarr utan dess like. 
  När jag tog första stegen in på scenen under våran premiärföreställning så trodde jag att jag skulle kräkas och svimma på samma gång. Men jag gjorde det jag skulle från början till slut.
  Jag är så oerhört stolt över att jag faktiskt gjorde det. Att jag klarade det. Jag dog inte.
  Det gick till och med såpass bra att jag fick helt fantastiska betyg i dom ämnen som det vidrörde. 
  
  
• I början av Juni blev jag först och främst av med min räls. En resa som har varit smärtfylld och ganska jobbig. Jag tyckte inte alls om att ha räls. Vägrade att le på kort. Men det var helt klart värt det! Även käkoperationen som jag gjorde förra året. Jag är så himla glad att jag tog det beslutet. Jag har aldrig haft såhär bra självförtroende som jag har haft efter det. Jag tycker faktiskt att det är roligt att vara med på kort. Jag kan tycka att jag ser bra ut på kort. 
  
  
• Den andra händelsen i början av Juni är min student. 
  Under större delen av min gymnasietid så har det varit hög frånvaro och knappa resultat i kurserna. I tvåan var jag orolig för att jag inte skulle kunna ta studenten alls. Att jag kanske skulle bli tvungen att hoppa av och välja någonting annat. Mycket ångest nästan hela tiden. Men i trean gav jag mig bara fan på att jag skulle klara det. Jag skulle ta studenten. Jag skulle inte behöva gå om tre år. 
  Och det gjorde jag. Studentdagen är en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv (såhär långt). Det är ett stort bevis på att många utav mina lärare från mellan- och högstadiet hade fel. Dom trodde att jag skulle hamna på IV och ta studenten senare än min egen årskull, eller inte alls. Men jag motbevisade alla som inte trodde på mig. Alla som helt öppet stod för att dom inte trodde på mig. Jag bevisade att jag visst kan. Att jag inte är dum i huvudet. För mig var det en stor vinst! 
  
  
• I Augusti valde jag att skaffa min andra tatuering. Större än den första. Det är min minnestatuering efter farmor. Det är den som är på bild på min header. En kompass. För att hon var min kompass i livet. Hon hjälpte mig att hitta min väg när jag kände min vilse. Om jag stod och inte visste vad jag skulle göra eller vilken väg jag skulle välja, så hjälpte hon mig. Hon hjälpte mig att hitta min egen väg. Jag valde att placera den mellan skulderbladen, för hon höll mig alltid om ryggen. Alltid. Hon stöttade mina egna beslut, även om dom kanske inte alltid va rätt. 2,5 timma tog den, varav 1,5 timma ren smärta. Då ville jag bara gå hem. Men jag pinade mig igenom alltihopa, utan paus, och det är jag så nöjd med. Jag är så jävla nöjd med den! 
  
  
• I början av hösten tog jag också beslutet att börja plugga på Komvux för att läsa upp mina gymnasiebetyg som inte riktigt höll. Jag är glad att jag tog det beslutet. Nu har jag nationella prov kvar, och sen har jag en termin till. Sen jag kan plugga på högskolan utan att behöva läsa en massa först. Då har jag fulla gymnasiebetyg. Det har faktiskt gått bra hittills, trots att jag är ganska skoltrött. 
  Dessutom jobbar jag under tiden, och det känns också skönt. Att jag hinner med båda delar. 
  
  
  Det är det jag kommer på direkt just nu, vet inte om det kommer komma mera senare, eller om this is it. Det märks!